Jag kommer aldrig att glömma en av de lyckligaste dagarna i mitt liv och det var när jag gifte mig med min fru, Cecilia för 38 år sedan. Vi var gifta i 19 år och hon dog 2002 efter ett års sjukdom i cancer.

Vi reste till många länder och levde ett underbart liv tillsammans och delade allt. Nästan tio år senare var vi till Benalmadena i Spanien för att titta på en lägenhet att köpa och hon klagade över att hon inte mår bra och vill kräkas. Hon var gravid med vår första dotter Shin som föddes 10 veckor i förtid 1990.

Känslorna på vår bröllopsdag var så spännande och jag minns hur vacker hon var när hon gick mot mig i kyrkan bredvid sin far. Han lämnade henne åt mig vid altaret och vi bugade för varandra och såg varandra i ögonen. Ceremonin var så speciell och jag kände Guds närvaro i det ögonblicket.

Alla våra släktingar och vänner samlades på bröllopet och jag var väldigt glad och stolt. Vi hade tränat på valsen och talen var så känslomässiga och några av orden har följt mig alla dessa år. Tack, förlåt mig och hjälp mig var orden vi fick från prästen. Vi kom ihåg dem under både de goda och svåra tiderna och varje nyårsafton summerade vi det senaste året och gjorde sedan ett val om vi ska fortsätta ett år till eller inte.

Vår första dotter föddes 1990 och jag kommer ihåg hur tiden stannade och jag följde doktorn som kollade svalget med ett specialinstrument under en varm lampa på ett mjukt bord i ett rum bredvid där hon föddes medan min fru väntade i sängen. Jag kände allt och det var ett heligt ögonblick med ren kärlek.

Det var på Uppsala Akademiska sjukhus och vi hade väntat 4 dagar sedan de hade stoppat födelsen med Bricanyl. Vår dotter vägde 1490 g och det var där vid neonatal jag fick veta att barn som vägde så lite som 500 g kunde överleva. En av sjuksköterskorna visade mig hur man håller min dotter i den så kallade Känguru-metoden. Det här var så underbart eftersom jag kunde hålla min dotter närmast mitt hjärta på mitt bröst och jag älskade de ögonblicken.

Efter ett par dagar flyttades hon till Karolinska sjukhuset och neonatal och sedan till barnbyggnaden. Samma som nu är Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag lämnade aldrig min dotter och min fru och det slutade med att vi fick ett familjerum att sova i på sjukhuset. Vi stannade en månad och jag var tvungen att kämpa för att använda Känguru-metoden eftersom de sa att den inte var vetenskapligt godkänd och kan orsaka för tidig död.

Jag sa att att inte ha någon kroppskontakt kan orsaka mer skador och att jag har läst mycket om metoden och att de måste ändra sitt sätt att arbeta med för tidigt födda barn. Jag fortsatte under nätterna och höll henne eftersom nattsjuksköterskorna inte var så rädda. Jag minns att en av dem som berättade för mig att alla barn var hennes för hon fick aldrig sina egna.

Min fru och jag delade allt och åt i sjukhusets restaurang tillsammans varje dag. Mina minnen från den tiden är mycket speciella och vi kom närmare eftersom vi delade samma bekymmer och lycka att se vår dotter växa dag för dag.

Vårt andra barn, Kim, föddes 1992 och vi hade precis köpt vårt eget radhus och sålt vår lägenhet. Båda förlorade våra jobb eftersom det var kris och vi var tvungna att kämpa varje dag för att hantera kostnaderna för vårt hus. Jag minns hur jag gick till socialtjänsten eftersom vi var så fattiga och rädda för att förlora vårt hem. Men fick ett nej och de sa att jag skulle sälja vårt hus!!

Samtidigt ville vi förlänga tiden för att stanna hemma hos våra barn och min fru sa alltid att vi inte ska lämna dem till någon annan innan de kan prata själva. Hon hade vuxit upp på ett barnhem i Sydkorea så hon visste mycket om de känslor som barn har som överges.

Vi lyckades ta hand om allt och fick nya jobb och började om igen. Våra dagar fylldes med våra barns aktiviteter och vårt eget arbete som hela tiden utvecklades på ett eller annat sätt.

År 2001 kände min fru sig inte bra och tog kontakt med en doktor inom vår familj och fick recept på Losec. Det fortsatte så och hon tappade aptiten på kött och började kräkas efter att ha ätit. Ett nytt möte med vår husläkare som skickade henne omedelbart till ultraljud. En tumör hittades och hon fick tid för operation efter ett par veckor.

Det visade sig att tumören var större än de trodde och operationen tog 5 timmar istället för de förväntade 2. Doktorn var väldigt bra och han berättade allt han hade gjort och också att de organ i magen som han tog bort som tolvfingertarmen och gallblåsan var väldigt svår att ta bort. Han gjorde en kreativ operation och några nya kopplingar som han sa. En del av levern avlägsnades också eftersom tumören var malign och vuxit snabbt.

Det var den 30 april vi fick meddelandet om operationen och två veckor senare fick vi veta att prognosen inte såg bra ut alls. Vi berättade för våra barn som var 8 och 11 vid den tiden. Året började och vi gjorde allt vi kunde för att läka och hitta ett botemedel till henne. Hon valde att göra vad som helst för att överleva eftersom hon sa att planera att dö är omöjligt som mamma.

Året mellan den 30 april 2001 och fram till 2002 den 19 maj när hon dog var väldigt blandad och vi kom väldigt nära varandra. Hon gick igenom så många saker men gillade juicerna jag pressade och fotmassage bäst av allt. Hon gjorde sin Qi Gong varje morgon efter att ha vaknat och kämpade fram till den sista veckan.

Hon gjorde den så kallade ”Resan” av Brandon Bays som hjälpte henne att förlåta många människor i hennes liv och släppa det förflutna. Denna process var så viktig och hon skrev en dagbok som vi kunde läsa efter att hon hade gått bort.

Jag beundrar henne så mycket och att se att hon bara levde på den parenterala näringen genom halsven under 5 månader och fortfarande kämpa är extremt svårt att hantera. Det var en stor lättnad att hon delade allt med mig och jag kände många gånger att bristen på egna föräldrar i hennes barndom ersattes av mig och var som moderkakan och kontakten med omvärlden.

Vi bad ofta tillsammans och även om jag tappade min tro när hon dog var det naturligt att bli riktigt besviken eftersom vi bad om ett mirakel! Jag tänker nu att vår historia måste berättas eftersom jag gick vilse efter att hon dog. Det är en annan historia men jag har lärt mig mycket av det och särskilt vikten av tålamod och att vara ödmjuk.

Våra döttrar är vuxna och jag älskar dem så mycket och vet att deras mamma också älskade dem och skulle vara så stolt över vad de gör idag.

Det är inte förrän jag är här i Argentina som jag ser igenom mitt liv och vårt liv tillsammans och tar mig tid till eftertanke. Jag har bott ensam sedan 2013 och sa för ett år sedan att från april 2021 är det dags att jag är öppen för ett förhållande igen när Gud säger ja. Jag tror att det kommer att bli naturligt i år och inte försöka tvinga fram någonting.